Färjan

Idag ringde klockan i svinottan 06.30. Som på en vanlig torsdag hemma, fast annorlunda. Anledning till den tidiga uppstigningen var att vi hade en färja att passa. Idag var det dags att lämna Nordön och resa vidare mot nya äventyr på Sydön. Snabbt gjorde vi oss klara, checkade ut från utmärkta Bolton hotell och hoppade in den taxi som vi förbeställt till 07.15. Den trevlige taxichauffören var klädd i kostym med näsduk i fickan och vi fick åka i en väldigt fin och välpolerad bil till färjeterminalen. Chauffören berättade lite om Sydön och att den var så mycket finare än Nordön, så nu är våra förväntningar skyhöga. Bilresan från hotellet till färjeterminalen tog tio minuter och så var första etappen på resan avklarad. Därefter checkade vi in på Interislanderfärjan Kaitaki till Picton.

Fartyget som vi färdades med är den största av båtarna som trafikerar Cook Strait och den tar 1650 personer. Cook Strait kallas alltså sundet mellan Nordön och Sydön och det är uppkallat efter James Cook som 1770 var den europé som "upptäckte" sundet. På smalaste stället är sundet 22 km. Resan med Interislander är dock 70 km och det beror på att det först tar tid att komma ut ur viken som Wellington ligger i och när man kommer över till andra sidan färdas man en lång bit genom en fjord som heter Queen Charlotte Sound innan man kommer fram till Picton. Varje dag går sex turer över sundet från vardera hållet och resan tar tre timmar. Cook Strait anses vara farliga vatten för båtar och sjön kan vara hård, men vår resa över idag var ganska lugn.

Färjan lade ut 8.25 och vi hade inget större problem med att fördriva tiden under båtturen. Vi fikade och hängde en del på översta däck när färjan tuffade ut från Wellington och när det kom in i fjorden igen på andra sidan. Det var tyvärr inte blå himmel annat än ute på öppna havet, men det var otroligt vackert. Speciellt inne i fjorden Charlotte Sound.

Hej då Wellington

Här är vi fortfarande på Nordöns sida, precis utanför Wellington.

Nu är vi inne i fjorden på andra sidan.

Möte med annan färja.

Ankommer till Picton

Äntligen framme på Sydön. Nu väntar nya äventyr!

Vid 11.30 var vi framme, hämtade snabbt upp bagaget och släpade våra tunga väskor fulla med vinflaskor bort till Europcar för att plocka upp en ny hyrbil. Bobo Explorer II visade sig vara en Toyota Corolla, automatväxlad liksom den första hyrbilen. Nu siktade vi in oss på staden Nelson dit det var ca 14 mil att köra. Vägen var bitvis smal och krokig och gick upp och ner över bergen, men snart var vi framme i Nelson där solen sken och himlen var blå. Vi började med lunch på McDonalds för att kunna snylta på deras wifi. Vi hade nämligen inte noterat vad hotellet hette som vi skulle bo på och inte vilken adress det hade, så vi var tvungna att komma åt bokningsmailet. Tyvärr fungerade inte McDonalds wifi så vi fick knata runt i city ett tag för att försöka hitta en uppkoppling. Så Petter, även denna resa har innehållit wifi-jakt. Snart var dock problemet löst och vi kunde leta reda på hotellet. Av detta har vi lärt oss att det är bra att skriva upp/memorera hotellets namn för att slippa leta wifi för att hitta till hotellet.

Här i Nelson ska vi nu övernatta tills imorgon. Staden har fått sitt namn från Lord Nelson som kämpade i slaget i Trafalgar. Tillsammans med grannstaden Richmond har Nelson ca 60.000 invånare och är därmed den nionde största staden i NZ.

Bobo Explorer II

Väl framme var vi slutkörda efter dagens tidiga uppstigning så det fick bli en tupplur för att hämta krafter. Sedan gav sig – hör och häpna – Jonte och Stefan sig ut på en fem km joggingtur. Malin imponerades, men var för slö för att slå följe med killarna.

Lite senare blev det mat på ett thaiställe. Redan imorgon drar vi vidare och det kommer mestadels att bli bilåkande.

Avslutningsvis vill vi presentera dagens låt som har gått varm i högtalarna.
Dr Alban - Brolin är stabil